Till minne av Pierre Sandin 9/6 1961 - 27/5 2010

Bakgrund

Pierre Sandin var min kusin. Vi träffades egentligen inte många gånger sedan barndomsåren utan vi höll mest kontakten via brev. Riktiga brev - de datormäsiga varianterna trängde sig inte på förrän den allra sista tiden. Men trots den relativt sparsamma kontakten har Pierre haft en stor betydelse för mig. Denna lilla sida är mitt sätt att hedra honom nu när han inte längre finns. Det är inte fråga om någon historik över hans liv utan jag vill bara försöka förmedla hur jag upplevde Pierre och varför jag saknar honom.


Bild från Pierres dop med far, farmor, mor och morfar.

Vår kontakt

Pierre var sex år yngre än jag så under de första åren var åldersskillnaden relativt sett stor. Släkten sågs regelbundet - ofta i mormors hem i Fridhem, Jönköping - och man träffade då de flesta av sina kusiner. Ett par killar var närmare mig i ålder så det var mest med dem jag umgicks.


Kusiner i en hammock hos en morbror som hade sommarstuga vid sjön Fängen, 1965.

1967 genomgick min mor en större operation och under den tiden hjälpte Pierres föräldrar oss genom att ta hand om mig och min syster. Pierre var då en ung man som redan kommit fram till att bilar var väldigt intressanta. Han hade många, och de parkerades med stor omsorg utmed väggar och mattkanter.


Kusinbild, gissningsvis från 1971.

Men förutom diverse släktträffar hade vi inte så mycket kontakt förrän i augusti 1986. Då hälsade min syster Lena, Pierre och hans syster Jeanette på hos mig i Linköping där jag bodde då. Jag var då på väg att flytta till Uppsala, och när jag kommit dit fick jag ett trevligt brev från Pierre. Det blev starten på en brevväxling som fortsatte ända till våren 2010, dvs. så länge Pierre orkade.


Trädgårdsföreningen, Linköping.

Brevväxlingen

Denna brevväxling blev något alldeles speciellt. Vi var både lika och olika, och det märktes redan på kuverten. Själv är jag ju lite fyrkantig när det gäller att skriva. Hyggligt prydligt ska det vara, varje ämne för sig och gärna med en snusförnuftig slutkläm. Helst maskinskrivet (vi började vår brevväxling innan det var självklart med dator och skrivare i varje hem) på arkivbeständigt papper, och kuvertet tydligt adresserat med rätvinkligt anbringat frimärke.

Pierre hade en helt annan stil. Undrar just vad brevbäraren tänkte när han/hon levererade ett fullproppat knöligt kuvert frankerat med påklistrade frimärksklipp återanvända från något annat kuvert. Eftersom själva kuvertet också var återanvänt täcktes den gamla adressen av diverse urklipp och teckningar. Ibland kom Pierre på något mer han ville skriva efter att ha klistrat igen kuvertet. Lätt fixat - det skriver man på kuvertet! Här ett exempel på kuvert, fram och baksida:

När det gällde innehållen i breven var vi också både lika och olika. Det gemensamma var att vi ofta återupplivade släktminnen och vi skrev mycket om musik och nostalgi i allmänhet, men där började olikheterna så smått att märkas. Jag skrev helst om byggnader och stadsmiljöer. Pierre skrev om bilar - helst modifierade amerikanare från 30-talet och framåt - och gamla svenska filmer, även om också han efter hand började intressera sig alltmer för gamla hus och miljöer.



Intressen

När Pierre blev intresserad av något så satte han sig verkligen in i ämnet. Han hade till exempel ett stort intresse för Dag Hammarskjöld. Vet inte varför - kanske för att denne tillbringade sitt första år i Jönköping. Så han skaffade sig ett mindre bibliotek om denne person som väl numera inte är så omtalad längre, och besökte ofta Backåkra på Österlen.

Svenska svartvita filmer var som nämnts också ett stort intresse - särskilt skådespelaren Hasse Ekman var en idol. Har hört att Pierre samlat på sig 600 videoband med svenska filmer plus litteratur. I breven nämndes filmerna ofta i samband med att Pierre kommenterade de bilar som förekom. Han hade en fantastisk kunskap som gjorde honom i stånd att identifiera en bilmodell nästan oavsett hur lite man såg av den. Men han nöjde sig inte med det. Om någon bil som förekom i en film intresserade honom särskilt så spårade han den! Inte sällan kunde han sedan redogöra för bilens öden fram till skrotningen eller till den nuvarande ägaren.

Bilar var nog ändå Pierres största passion. Och det var gamla amerikanare som stod över allt annat i den vägen. Han ägde själv ett par stycken i mycket olika skick. Ibland retade jag honom lite för att han - som var en mycket engagerad miljövän - hyllade dessa de mest oljekrävande och avgasbildande skapelser som rullat på våra vägar. Han medgav motsägelsen men tyckte att det måste finnas viktiga undantag i miljötänket.


En av många fula och samtidigt vackra jänkare Pierre skickat mig bilder på genom åren.

Pierre gillade bilar i alla former. En gång fick han en modell av en Ford Thunderbird från tidigt 60-tal av mig. Han har berättat att detta sådde ett frö i honom som slutade med att han skaffade sig en sådan själv. En riktig, alltså! Tror att Ford i allmänhet var hans favoritmärke.


Pierre med en T-Ford i Tivoli, Köpenhamn, hösten 2000.

Jag hade inte mycket att sätta emot när det gällde bilkunnande, men även jag älskar dessa gamla vrak. Och just bilvrak var särskilt intressanta. En gång följde jag med Pierre till den gamla skroten i Eda. Bilder från detta tillfälle finns under sektionen Ordicon. Och här är ett par bilder jag fått från Pierre då han besökt samma ställe vid andra tillfällen:


Ford V8 -38, Eda bilskrot 1981.

Pierre med en Ford Tudor -38, Eda bilskrot 1983.

Pierre hade en annan stor passion - det egna konstnärliga skapandet. Med papper, färgpennor och andra materiel återgav han en egen sagomiljö. Det var en pastellfärgad vegetarisk värld bebodd av besjälade svampar, frukter och liknande. Min tolkning var att det för Pierre fanns nostalgi även i dessa alster - en hyllning till en barndoms mystiska men snälla drömvarelser. Han fick flera tillfällen att exponera sina verk lokalt i Jönköping. Vid den sista utställningen i mars 2009 delade han faktiskt lokal med Ulf Lundell! Då tog han nedanstående bild på skyltfönstret till utställningslokalen.



Den trogne

Vi hade alltså inte så väldigt tät och frekvent kontakt, Pierre och jag. Ändå sörjer jag honom så mycket. Varför är det så?


Pierre var visserligen i Liverpool 2008, men detta kort är från Skansen 2003.

Pierre var orubbligt trogen som vän. Hade man skickat ett brev till honom så visste man att det skulle komma ett svar, förr eller senare. Han hade en inte helt vanlig men trevlig förmåga att både envist hålla på sina idéer men samtidigt godmodigt tolerera att jag tyckte tvärtom. Jag blev t ex med åren allt mer övertygad om att kärnkraften trots allt är den mest miljövänliga energiform vi har, medan han aldrig släppte sin fasa över detta miljökatastrofala påfund. Men aldrig att han ifrågasatte min rätt att ha en annorlunda åsikt.

Men bäst minns jag honom för det vi hade gemensamt - nostalgin. Det är inte många man kan dela sina minnen och forntidsdrömmar med, men Pierre var en sådan. Jag är förvisso i mycket en nostalgiker men det var så fantastiskt tryggt att veta att det fanns någon som vara likadan och förmodligen också överträffade mig på detta område. Någon som aldrig tröttnade på ämnet.


Pierre i sin lägenhet i Huskvarna i slutet av augusti 2009.

Denna bild är den sista jag har av Pierre. Den är tagen under den tid då han genomgick en tuff behandling mot sin sjukdom. Det man ser av lägenheten symboliserar en del av Pierre - den omsorgsfullt ordnade 50-talsinredningen men också boktravarna som vittnade om hans samlariver.

Nu är han borta och vilar på kyrkogården i Dunkehalla, Jönköping - kanske Sveriges vackraste. Vi följde honom dit vid en mycket vacker ceremoni en solig dag i juni 2010.

Själv är jag kvar ett tag till men är en vän fattigare. Vila i frid, Pierre.


Wish you where here